Hundsport nr 4/2002 Svenska Kennelsklubbens Tidskrift.
 Prisinflation i våra ringar – och hur bedöms storlek och vikt?
”Stora Stockholm” är alltid en intressant föreställning, som söker sin like i en utsökt regi och organisation. Icke minst imponeras man av specialklubbarnas montrar, vilka är lika informerande som givande att studera. En eloge til alle oavlönade rasfantaster!
 Själva bedömningen i ringarna kan man tyvärr endast följa i begränsad omfattning, men det har slagit meg att med åren tilltar antalet utländska domare (jag räknar då utomnordiska domare) i ungefär samma takt som de röde banden med CK-lapparna allt oftare blir ett automatiskt tillägg. 
 
 Âr det fel på kunnskapen från inbjudna domare om vårt system, eller har hundarnas blivit så oerhört mycket bättre? När man i segrarklasserna kaller inn 20-30 hundar (som alla tidligare fått CK) undrar man om det verkligen kan vara rätt och riktigt. Så bra är ej våra hundar, och så var det heller ej tänkt at prisvalörerna skulle tillämpas.
 
 En domare som idag dristar sig att dela ut ett andrapris behöver nästan livvakt när hon/han lämnar ringen.... Därför var jag imponerad av bedömningen i en av flatcoated-ringarna, där den engelska domaren använde både 2:or och 3:or. Hedervärt, men tyvärr alltför ovanligt.
 
 Var för en tid sedan på konferans på tax. Välordnad och mycket trevlig och som vanligt med intressanta domarinlägg. Âven som synpunkterna på tändernas antal som vanligt tog stor del av tiden....
 
 Det som fick mit att fundera var diskussionen om vikt och storlek på våra taxar. Enligt den tyska standarden är maxstorleken på en hanhund 9 kg och på tik 8 kg. Men på konferensen ”fastställde” man att tikar upp till 9 – 9,5 kg var OK ock kunde tilldelas även högsta priset, samt att hannar på 10 – 10,5 kg också var tillåtet.
 
 Man motiverade att ”så storea har våra taxar blivit”, och en viktökning på 10 – 20% var accepterad.
 
 Storleken på tax mäts i kg; på nästan alle andre 400 raser sker det i bogmått. En hanhund av gråhundras får vara 52 cm hög och för tik 49 cm.
 
 För tex hamilton- och finnstövaren gäller maxhöjderna 61 resp 58 cm. Och för drever är maxhöjderna 38 resp 36 cm. För att nu bara ge några få exempel.
 
 För oss domare vore det otänkbart att tillåta störra hundar, samma sak när det gäller undre gränser. Man blir därfoör något konfunderad när det gäller taxar, att man tillåter att ända upp till 10 – 20% större exemplar tilldeas de högsta meriterna. Kan någon domare tänka sig stövare långt över 70 cm och drevrar över 45 cm? 
 
Naturligvis ej!
 
 Men det där med storlek är ett intressant ämne. I vissa ringar är måttstocken ett måste, i andra ser domarna nästen föraktfullt på oss spm ständigt har denna med i ringen (trots att mättvång gäller i ett flertall raser).
 
 Att mättstocken är ett utomordentligt vra hjälpmedel råder väl ingen tvekan om, och man önsker att flera domare skulle använda den. Många raser håller idag på att blir för stora, andre för små.
 
 Och felet ligger hos oss domare som ej kontrollerar storlekarna med samma noggrannhet som vi gör det i alla andra exetriör- och mentalfrågor. Och egentligen är det märkligt att just jakthundsfolket är mest noga med storleken på sina hundar, när det för dem är jaktdugligheten som är den mest väsentliga egenskapen. 
 
 Och då är jeg tillbaka til taxen igjen. När jag på 50-talet började med den rasen var det grytprov og grythundar som gällde, inget annat. När så rådjuren blev ett stort jaktobjekt, och man kom underfund mea att taxen var en lämplig ras för denna jaktutövning, ”anpassades” storleken därefter.
 
 De kontinentala taxarna är genomsniggligt mindre än våra, och är därför mera i överensstämmande med standarden. Av det skälet ifrågasätter jeg att vi (även från ansvarigt håll) uten vidare godtager 10 – 20 % större hundar än vad standarden till¨åter. Ty det är (tyvärr?) så att det är Tyskland som bestämmer i denna fråga.
 Jag hoppas att detta lilla inlëgg läses och funderas över av dem det vederbör – men att det ej blirs startskottet till en utdragen diskussion i ämnet. Det är lika ointeressant och leder inte någostans.
 
 Ander Cederström.