|
|
”Stora
Stockholm” är alltid en intressant föreställning, som söker sin like i
en utsökt regi och organisation. Icke minst imponeras man av
specialklubbarnas montrar, vilka är lika informerande som givande att studera. En eloge til alle oavlönade
rasfantaster!
Själva
bedömningen i ringarna kan man tyvärr endast följa i begränsad omfattning,
men det har slagit meg att med åren tilltar antalet utländska domare (jag räknar
då utomnordiska domare) i ungefär samma takt som de röde banden med
CK-lapparna allt oftare blir ett automatiskt tillägg.
Âr
det fel på kunnskapen från inbjudna domare om vårt system, eller har
hundarnas blivit så oerhört mycket bättre? När man i segrarklasserna
kaller inn 20-30 hundar (som alla tidligare fått CK) undrar man om det
verkligen kan vara rätt och riktigt. Så bra är ej våra hundar, och så var
det heller ej tänkt at prisvalörerna skulle tillämpas.
En
domare som idag dristar sig att dela ut ett andrapris behöver nästan livvakt
när hon/han lämnar ringen.... Därför var jag imponerad av bedömningen i
en av flatcoated-ringarna, där den engelska domaren använde både 2:or och
3:or. Hedervärt, men tyvärr alltför ovanligt.
Var
för en tid sedan på konferans på tax. Välordnad och mycket trevlig och som
vanligt med intressanta domarinlägg. Âven som synpunkterna på tändernas
antal som vanligt tog stor del av tiden....
Det
som fick mit att fundera var diskussionen om vikt och storlek på våra taxar.
Enligt den tyska standarden är maxstorleken på en hanhund 9 kg och på tik 8
kg. Men på konferensen ”fastställde” man att tikar upp till 9 – 9,5 kg
var OK ock kunde tilldelas även högsta priset, samt att hannar på 10 –
10,5 kg också var tillåtet.
Man
motiverade att ”så storea har våra taxar blivit”, och en viktökning på
10 – 20% var accepterad.
Storleken
på tax mäts i kg; på nästan alle andre 400 raser sker det i bogmått. En
hanhund av gråhundras får vara 52 cm hög och för tik 49 cm.
För
tex hamilton- och finnstövaren gäller maxhöjderna 61 resp 58 cm. Och för
drever är maxhöjderna 38 resp 36 cm. För att nu bara ge några få exempel.
För
oss domare vore det otänkbart att tillåta störra hundar, samma sak när det
gäller undre gränser. Man blir därfoör något konfunderad när det gäller
taxar, att man tillåter att ända upp till 10 – 20% större exemplar
tilldeas de högsta meriterna. Kan någon domare tänka sig stövare långt över
70 cm och drevrar över 45 cm?
Naturligvis
ej!
Men
det där med storlek är ett intressant ämne. I vissa ringar är måttstocken
ett måste, i andra ser domarna nästen föraktfullt på oss spm ständigt har
denna med i ringen (trots att mättvång gäller i ett flertall raser).
Att
mättstocken är ett utomordentligt vra hjälpmedel råder väl ingen tvekan
om, och man önsker att flera domare skulle använda den. Många raser håller
idag på att blir för stora, andre för små.
Och
felet ligger hos oss domare som ej kontrollerar storlekarna med samma
noggrannhet som vi gör det i alla andra exetriör- och mentalfrågor. Och
egentligen är det märkligt att just jakthundsfolket är mest noga med
storleken på sina hundar, när det för dem är jaktdugligheten som är den
mest väsentliga egenskapen.
Och
då är jeg tillbaka til taxen igjen. När jag på 50-talet började med den
rasen var det grytprov og grythundar som gällde, inget annat. När så rådjuren
blev ett stort jaktobjekt, och man kom underfund mea att taxen var en lämplig
ras för denna jaktutövning, ”anpassades” storleken därefter.
De
kontinentala taxarna är genomsniggligt mindre än våra, och är därför
mera i överensstämmande med standarden. Av det skälet ifrågasätter jeg
att vi (även från ansvarigt håll) uten vidare godtager 10 – 20 % större
hundar än vad standarden till¨åter. Ty det är (tyvärr?) så att det är
Tyskland som bestämmer i denna fråga.
Jag
hoppas att detta lilla inlëgg läses och funderas över av dem det vederbör
– men att det ej blirs startskottet till en utdragen diskussion i ämnet.
Det är lika ointeressant och leder inte någostans.
Ander
Cederström.
|
